Nu är det så att jag jobbar på en kort novell, eller vad man nu ska kalla det, med skräck/fantasy inriktning. Vet inte riktigt vad man ska säga men det får duga. Hittills har bara en person sett den och jag vill ha flera åsikter. Därför postar jag så långt jag kommit -
Fear and Wonder
Åskan skakade hela herrgården I grunden. Själva väggarna tycktes skaka och vibrera. Blixtarna fyllde under en knapp sekund rummet med purt, vitt ljus som sedan lämnade rummet i komplett och kompakt mörker. Dunya låg ihoprullad i sin makes famn och tittade skräckslaget rätt ut i luften med vida, gröna ögon. Så fort åskan fick rummet att skaka kved hon till och kröp närmare mannen bredvid. Han höll om henne hårt och viskade ömma ord i hennes öra i ett försök att lugna henne.
”Det är ingen fara, makan min,” viskade han. Hon nickade med hårt slutna ögon.
”Jag vet, käraste,” sade hon lågt. ”Men jag har varit rädd sen jag var liten, jag vet inte varför.” Hennes make strök henne lugnande över ryggen och det skulderbladslånga håret, brunt som nybakat bröd. Vanligtvis brukade det räcka med hans blotta närvaro eller beröring för att lugna henne, hur rädd eller skärrad hon än blev, men det räckte inte till mot den storm som härjade.
”Det skulle nog bli bättre om vi gick ut och tittade,” föreslog hennes make försiktigt. Dunya suckade tyst, väl medveten om att han hade en poäng. Men Gud vad hon avskydde åska. Tyvärr var hennes make alltför förtjust i den och ansåg att de var höjden av romantik. Han hade många konstiga ideér, hennes make...
”Ja,” mumlade hon. ”Vi borde gå ut och titta.” Hon lösgjorde sig från makens ömma omfamning och satte sig upp med det guldpläderade täcket tryckt mot bröstet. Åska. Rädsla. Hon blundade hårt och kved till. Han kravlade upp bakom henne och lade armarna runt hennes nakna axlar. Med en djup och nöjd suck lutade hon sig tillbaka in i hans varma omfamning. Trots att de inte var nygifta längre var känslan av hans nakna hud mot hennes nakna rygg fortfarande lika upphetsande som då. Men, tänkte hon, hon var för trött för älskog.
”Jag hämtar din morgonrock,” sade han. Försiktigt strök han bort håret från hennes nacke och kysste den. Hon rös av välbehag, han hade alltid vetat vart han skulle röra henne. Sedan steg han ur sängen och plockade upp oljelampan från natthögsbordet. Den svaga belysningen lyste bara upp en liten cirkel runt sängen och lämnade resten av rummet i ett murrigt och hårt mörker. Han gick bort till den stora garderoben, stor nog att husera tre män, och plockade fram deras tjocka morgonrockar. Han slängde hennes i sängen och tog på sig sin. Båda rockarna hade stora chiffonger och kragarna var kantade av björnpäls. Hans rock var djuprosa och hennes röd som blod.
”Tack, Borya,” sade hon och lät täcket falla. Hennes make tittade uppskattande på henne medan hon reste på sig och svepte in sig själv i den varma rocken. Hon var kort, nästan två huvuden kortare än sin make, till och med för hennes ålder. Men hennes kropp och ansikte var fortfarande en vacker kvinnas. De två gick sedan tillsammans mot herrgårdens luxiösa balkong. Korridorerna var stora och olycksbådande i bristen på ljus. Virvlande skuggor tycktes forma sig till figurer som sträckte sig efter de tu. Dunya gick närmare Boris, som Borya egentligen hette, och lade armen runt hans midja. Skuggformerna var bara i hennes fantasi, det visste hon, men den skräck hon kände sekunden innan de upplöstes av oljelampans ljus sände kalla rysningar längs med ryggraden. Och den infernaliska stormen som drev bort hennes fantasispöken bara för att sekunden senare komma tillbaka med dem i ännu värre former hjälpte föga. Boris lade en beskyddande arm runt hennes axlar och drog henne till sig.
Balkongen sköt ut flera meter ifrån huvudbyggnaden, halvvägs över den bäck som rann ned till den lilla sjön. Det regnade. Inte mycket mer än ett duggregn, men den tjutande vinden gjorde det hela värre. Deras tjocka morgonrockar skydade dem dock någorlunda från vinden och kylan. Regnet skulle också tränga igenom rockarna, till slut, men det skulle ta ett tag. Med stora ögon tittade Dunya upp på himmelen. Med växande fascination såg hon hur blixtarna dansade mellan molnen och marken.
”Inte så farligt, eller hur?” frågade Boris. Dunya skakade på huvudet. Det var vackrare än något hon tidigare sett i livet, till och med vackrare än Uralbergens prakt. Dunya gick fram till balkongens marmorräcke och lade händerna på den svala stenen.
”Det är underbart,” sade Dunya. Hon vände sig om och log åt sin make. Då slog blixten ned i honom. Dunya skrek högt och genomträngande i flera sekunder. Sen svimmade hon.
*
Hon vaknade i frossa trots de tjocka lager täcken och filtar ovanpå henne. Oroat tittade hon runt i sovrummet. Vart var Borya någonstans? Skrivbordet bredvid sängen där han normalt satt och arbetade var helt orört. Gåsspetspennan låg orörd bredvid den prydliga bunten med tomma papper. Hon försökte ropa på tjänarna men hade inte röst nog. Hon hostade hårt och gutturalt. Hon kom inte ihåg hur hon hamnat på rummet igen. Det sista hon mindes var hur Borya hade – blivit träffad av blixten – gått ut med henne på balkongen...
”Stormen,” mumlade hon skrovligt. Allting föll på plats. Han hade börjat brinna när blixten träffade. Han dog antagligen – han brann ihjäl på marken – direkt. Hennes bröst snördes ihop och hon grät. De dagar hon spenderade, sjuk i lunginflamation, ensam i den stora sängen tycktes smälta samman till en lång febersvit. Timmar och dagar var bara tomma ord. De enda människorna hon såg var tjänarna. När hon var stark nog, vilket tog ett tag ty de hade ingen läkare i hushållet och de täta skogarna isolerade herrgården från omvärlden, började hon planlöst ströva omkring i herrgårdens tomma rum och korridorer. Fast hon såg dem mer som dunkla katakomber. Det var under en sådan vandring, kanske en vecka eller två efter blixtnedslaget, som hon snubblade över en väldigt överraskande, och skrämmande skulle det visa sig, upptäckt. Herrgårdens bibliotek låg i en egen byggnad vid sjöstranden. Varför hon gick dit visste hon inte. Stranden höll för många minnen för att hon vanligtvis skulle så mycket som gå i närheten av den.
När hon gått in genom den grova dörren i trä hade hon gått runt det ovala rummet som en osalig vålnad. Dunya älskade både byggnaden och böckerna i den, så det var snudd på ett mirakel att hon inte hittat falluckan tidigare. Men nu gjorde hon det. Hon hade snavat på en av mattorna längs bokhyllorna, och när hon skulle rätta till mattan kunde hon urskilja en dörr i golvet. Den var täckt i symboler som hon antingen inte kände igen eller inte kunde placera ordentligt. Bara en av symbolerna tyckte hon sig känna igen, en hon hade sett när de var på bröllopsresa till egypten. Hon tyckte sig minnas att det var en symbol för liv. En av tjänarna kände igen en annan av de symboler som var ristade i det åldrade träet. Han hade tittat, med vida ögon, på dörren och mumlat någonting på latin.
”Häxeri,” hade han sedan väst med skrämd röst. Dunya frös för ett ögonblick till när mannen yttrade ordet. Alla, gammal som ung, fruktade själva ordet. Men hon skakade av sig rädslan. Hon pekade på falluckan. Om någon hade utövat häxeri på hennes ägor så skulle han eller hon ångra det.
”Öppna,” sade hon hårt. Tjänaren skakade på huvudet och gjorde korstecknet. Dunya grep mannens skjortkrage och blängde honom stint i ögonen. ”Öppna!” Han gjorde som tillsagd. Unken luft strömmade upp ur falluckan. Dunya rynkade på näsan och skyggade bort från den öppna luckan. ”Hämta en lykta och en revolver.” Tjänaren nickade, gjorde korstecknet en sista gång och sprang ut ur byggnaden.
*
Journey Through the Dark
Hon höll revolvern stadigt i höger hand med fingret på avtryckaren. Hela hennes kropp var spänd som en fiolsträng. Om någon som mycket som andades skulle hon antagligen ha skjutit. Det stank fortfarande unket och instängt i den mörka korridoren. Lyktan var nära att slockna. Hon stannade och kollade Webleyns magasin igen. Alla sex kulor var på samma ställe som för fem och tre minuter sedan.
”Sluta nu, din toka,” muttrade hon med avsmak. Hon var ensam i korridoren, om man skulle döma efter lukten. Hade det nån gång varit nån där nere var de döda sedan länge. Tanken var inte i närheten så upplyftande som hon väntat sig. Dunya kramade hårt om revolverns handtag. Alla barndomens sagor kom upp till ytan. Kosjtjej-utan-död - Ett högljutt skramlande ekade genom korridoren – Baba-Yaga! - och Dunya sköt i ren panik. Tystnad. Med hjärtat bultande och revolvern höjd tittade hon hårt rakt fram. Ingenting tydde på att det var så mycket som en råtta framför henne. Egentligen ville hon gå upp igen. Hela hennes kropp skrek åt henne att gå upp igen. Att glömma att hon nånsin sett luckan och fortsätta vältra sig i sorg. Men hon sköt undan tankarna och stålsatte sig. Herrgården var nybyggd och hon visste mycket väl att det inte hade funnits någon underjordisk tunnel på ritningarna. Inkräktare skulle inte tolereras.
Korridoren vart snabbt bredare. Lyktan räckte inte långt i det kompakta mörkret så Dunya fann sig plötsligt stå i en liten cirkel av ljus omgiven av mörker. Tystnaden var närapå kvävande.
-
Kritik och åsikter om prosa, karaktärer osv är väldigt välkomna. Om det suger hästarsel så säg det, förklara bara varför också. Notera att detta bara är ett utkast. Jag börjar finputsa när jag skrivit klart utkastet helt. Baba-Yaga och Kostjej-utan-död är figurer ur Rysk folktro.
ons maj 21, 2008 2:31 pm
