De Västra Katakomberna.

Melek, Zertos och cetan stod och stirrade in i mörkret framför dom. den gapande nedgången till katakomberna spydde kvav luft och mörker åt deras håll.

melek undrade om zertos kom från en av de många byar som trodde på odöda och inte var vana vid att man begravde sina döda, utan istället brände dem. skulle katakomberna skrämma honom?

I vilket fall ville inte vara speciellt nära zertos när han blev skrämd.

tanken på kilometervis med mörka tunnlar föll inte melek i smaken, så han koncentrerade sig istället på att tänka på skatterna han skulle hitta i tunnlarna.

(jag åker bort imorrn, onsdag, kl 4.30 till Gotland och kommer inte hem förräns sent på söndag, vette fan om jag kommer att ha tillgång till internet men om det "krisar" sig så får Fåret ta och spela med Gloria ett tag eller så väntar han och jag med den nya tråden "De Östra Katakomberna")

"Dom flästa från min by blir brända. Men stora krigare kan få vila i gravkammare, långt ner i underjorden." Sa Zertos till melek.

"Jag har aldrig varit ner i en sådan gravkammare dock.."

Atmosfären var kuslig, han kunde inte motstå att känna sig någorlunda engslig.

"Borde vi göra en fackla?"

"vi borde nog göra en hel hög med facklor..." sade melek mest för sig själv. jag skulle tro att det finns kilometervis med tunnlar där under...

"Jag hämmtar några torra pinnar" sa han till sina två färdpolare.

"tur att man kan skogsvätt" Tänkte han för sig själv och slet ner några torra grenar.

han gick snabt tillbaka.

"Har du några gammla trasor att erbjuda, melek"? Frågade han.

Men plötsligt slog det honom, samtidigt som han vände sig mot melek..

"nä det var inget föresten.." sa han till melek.

"Jag vill inte äventyra med en naken pirat.." Sa han tyst för sig själv.

"Och när vi behöver tända dom, så har jag två sprakstenar(flintasten)" sa han stolt och rufflade fram två mörka stenar.

melek skrockade lite och meddelade att han inte hade några gamla trasor förutom de han hade på kroppen.

"dina sprakstenar kan komma väl till pass." sade han till zerrtos med ett leende.

"Vad passande" sa Zertos med ett brett leende, och testade stenarna.

Det flög små gnistor från stenarna när dom stöte ihop.

"Nog funkar dom alltid"

"vart tog cetan vägen?" undrade melek mest för sig själv.

"vad sa du föresten?" sa Zertos och vände sig hastigt mot Melek, från dom hyppnotiserande stenarna.

"Justja, Cetan!" Zertos Vende sig omkring och tittade.

"Han var ju här nyss!" Vad var detta för illusion tänkte han!

"har vi tur kanske han ramlat och slagit ihjäl sig i skogen..." svarade melek och skrattade högt. "eller så har han gått in i mörkret och sitter och gråter av rädsla!"

melek skrockade högt åt sig själv och ansåg att han varit fruktansvärt rolig.

"Hmmm, han kanske observerar oss." Sa Zertos tyst till melek, och drog upp armborstet i en hand.

"Nu tänder vi facklorna!"

melek och zertos hade tänt en varsin fackla och begett sig ner i de mörka tunnlarna.

"borde vi leta efter cetan?" frågade melek lågt zertos.

"Vi behöver inte leta.. Jag tror jag har hittat honom.." Sa zertos tyst. Och pekade på några fotspår som syntes i dammet.

"Hör du jämmrandet från mörkret?" Sa Zertos och gick en bit in i mörkret.

"Kom.." Sa han tyst till Melek, och pekade på en mörk hörna.

"Det är nog Cet.. HARKEL, ett farligt djur som väntar på att hoppa fram." Sa han med ett leende och tog upp armborstet, och siktade mot hörnet.

"Ajajaj.." Hördes från hörnet.

"ta upp en pistol melek." Viskade Zertos till Melek.

Melek tog upp en pistol och siktade med ett leende mot hörnet.

"VI SKJUTER ETT VARNINGS SKOTT!" Skrek Zertos och avfyra armborstet.

"Men vänt.. Aj! aj! aj. aj.." hördes från det mörka hörnet.

"Oj han överlevde." tänkte Zertos.

"ja.. Det.. är ett mirakel.. jag lever fortfarande.." Hördes från hörnet.

"Nu får det vara nog!" Grymtade Zertos ,plocka upp klubban och gick in i hörnet.

Ljud som lät som när man krossar knäckebröd och när man hammrar kött för att det ska bli mört hördes från hörnet. Och ett och annat gnyl.

"Heheheh!" Skratta Zertos när han komm ut ur mörkret. och med honom ran en expanderande blodpöl.

"Han hade fastnat i en rävsax!" Sa zertos med glädje i rösten.

melek flinade glatt när han gick in i hörnet och stoppade undan sin pistol. han gick noga igenom cetans kläder efter värdefullt gods.
melek hittade, förutom cetans katana och två knivar, bara lite småmynt som var värt att ta vara på.

"kräket var ju inte ens bra med pengar." skrattade melek hånfullt när han reste sig från den blodiga pölen som en gång var cetan.

han spände på sig cetans katana och knivar.

"hade dåren inte gått in ensam i katakomberna hade han kanske överlevt det här..."

"hmm.. Jag undrar varför vi döda honom.." Sa zertos och sneglade på det mosade liket.

"Äh! Det var ju kul i alla fall!" Skratta han.

"nu hittar vi det fördömda låset..." sade melek sammanbitet.

"Ja!!" Skrek zertos och stoppade undan vapnena.

"hitåt!" Sa han till melek och rusa i full kariär in i en mörk tunnel.

Efter en sekund hördes ett KLÅNG! "AJ!"

"Det var tydligen en vägg här, justja hehe facklan kan ju vara bra om man vill se något" Sa zertos en aningen ginerat och tände en fackla.

Efter en lång vandring i tunneln hittade Zertos och melek en sal. Det fanns ett stenbord i mitten och lite andra vardagliga möbler.

På stenbordet stog det en liten statyet av silver och fina stenar.

Zertos märkte att meleks ögon lysteupp.
Då märkte han kopplingen. Det var nästan som ett osynligt snöre mellan statyeten och melek.

Skulle Zertos ta statyeten och gå, så skulle en osynlig kraft släpa med melek vart än statyeten tog vägen. Den osynliga kraften heter fhstags, även kallad girighet.

"Ta statyeten melek jag vill inte ha den."

( Hehehehe "Fhstags, även kallad girighet" xD)

melek såg statyetten samtisdigt som zertos. den glimade svagt i den klena belysningen från deras facklor.

meleks fingrar kliade, men han hade plundrat ruiner och gravar nog i sitt liv för att inte bara ta stayetten.
han tog en omsorgfullt sniden stol och krossade den mot golvet, tog ett av stolsbenen och kastade det på stayetten.
ett vitt rökmolnspred sig, och melek tackade sina instinkter.

"Det var imponerande!" sa Zertos. Han sniffade i luften, och rykte sedan till.

"tur att vi inte tog den, Den där röken hade frättner våra lungor."

När röken hade skingrat sig tog Zertos statyeten och gav den till Melek.

"Här! Den har du gjort dig förtjänt av. Jag vill inte ha den, för jag tror det vilar en förbanelse över den. Och sådant tror ju du inte på."

"tack min vän." svarade melek.

han stirrade in i statyettens små ögon med förundrad min.
varför stod sådan grannlåt kvar i ruinen?
vissa mysterier behöver inte lösas.

han skakade zertos hand och sade:
"vi går vidare"

"Ja det låter bra."

Då hörde Zertos ett ljud som lät lite skummt.

"Var det du som sa: Excelent.? eller va det vinden som spelade mig ett trick?"
Sa han och glode förundrat på Melek.

"Undrar om vi värkligen är ensamma här" tänkte han för sig själv medans dom gick vidare.

"det var då inte jag, så det var garanterat vinden." sade melek självsäkert.

andar och spöken fanns inte i hans värld.

"undrar hur det går för kvinnorna?" undrade melek högt.

"Jag är säker på at det finns onda andar här! Så jag tycker vi är försiktiga."

"Kvinnorna?, jag tror det går för bra för dom."

En råtta föll offer för Zertos fötter, och därmed hamnade den(eller det som fanns kvar) i matlådan.

"att vara försiktig låter bra för mig." svarade melek. "man kan aldrig lita på ruiner."