Torget vid Hamnen

(Skall vi hoppa framåt lite? Tänkte att min nya karaktär kommer in precis då vi ska dra iväg med Pundis båt)

Lemeon reste sig upp med ett tungt stöd mot balkong räcket. Han flinade åt blodet som sipprade ut i en pöl från kvinnan. Med lätta, glada steg klev han över henne som om hon inte fanns där. "Vart är du?" ropade Lemeon högt, medans han drog fram en böjd dolk.
han sparkade upp dörren och möttes av den bolmande röken och paniken ute i korridoren. "Vart har du tagit vägen min ros?" Sjöng han med en glad gäll stämma, folk i panik sprang förbi honom utan att bry sig om den tillsynes skvatt språngande galna mannen. Han log och gick till dörren åt vänster, den som inte stod öppen på vid gavel. Med en välriktad spark tryckte han in dörren så träet splittrades.

Där inne var Selene, stillsamt sovandes. Lemeon skar bryskt upp blusen på henne, som till sin förvåning hittade inte något annat än ett par kvinnobröst. Han spärrade upp ögonen. "Vart är det?" Hans leende ramlade isär i flera bitar. "Var har du gömt den din lilla flickslyna!" Skrek han åt den djupt drogade Selene. "Ditt jävla missfoster, din jävla hora, vart är Låset!?" Hans händer skakade av vrede, pupillerna var små nästan osynliga punkter. ”Din förbannade alvslyna, jag behöver låset…” Han tänkte just drämma kniven ner i buken på Selene då Zerrtos kom in i tumultet.

(Jaja nu tänker jag godmoda och använda zerrtos lite grann, om joel misstycker får han komma in igen och börja skriva. XD Sen kommer det här inlägget bli sjukt långt, deal with it, får ska in i matchen igen och då börjar vi på ett annat ställe så jag avslutar det här lite snabbt. Och förhoppningsvis snyggt. )


Zerrtos grabbade tag i den lilla tjutande figuren. ”Vad håller du på med?” frågade han förvånat och ilsket, Lemeon hade inte så mycket tills chans mot zerrtos styrka, men med hans snabbhet och reaktionsförmåga skar han zerrtos lätt över bröstet. Den store alven röt till i plötsligt smärta och slungade Lemeon hårt in i väggen. Gycklaren suckar ihop och andingen rosslade. ”Hon har… inte.. låset…” Hackade Lemeon fram, Zerrtos spärrade upp ögonen. Selene låg utslagen på sängen med kläderna uppfläkta, utan att tänka slog han ner Lemeon på marken igen då denna höll på att ta sig upp på fötter. ”irriterande odjur” muttrade Lemeon, hoppade upp och slungade en metall sticka i luften. Överraskning momentet då zerrtos trodde han var utslagen gjorde att han undvek spetsen med nöd och näppe. ”Jag tror vi möts igen, herr odjur.” Lemeon log åt Zerrtos oförstående min. ”Jag är nämligen låsletare själv och vill ha tag på dem, du och ludret får leva ett tag till. ”Tillade han i bistrare ton. ”Det här är min avfart.” Lemeon störtade ut igenom fönstret, gapskrattandes. Zerrtos stod och försökte få in allt som hade hänt på en gång, just då slog en brinnande bjälke rakt ner mellan han och selene.

Lemeon dundrade in i motsatta husets solskydd, hela konstruktionen sjönk pinsamt ihop och Lemeon ställde sig upp och grimaserade illa. Plötsligt fick han syn på melek. ”Du kapten!” Uttropade han glatt och visste inte om han skulle dra fram kniven eller guldet i sin ficka.

"DU!?" utbrast melek och hade sin omladdade pistol riktad mot lemeons panna inan han själv knappt han märka det.

"vad vill du?"

Lemeon drog ett snett leende när han kände pipan hårt tryggt mot pannan. "Delta i er expedition så klart" Guldmynten singlade ner från hans utsträckta armar i långa rader. "Här är dina bröder till silverdalern du plockade på dej, kapten." Han tittade mot Melek. "Dina alvspestvänner kommer bara vara ivägen för dej " Han flinade elakt. "Jag borde tillägga att om du har gnidit dina fina fingrar mot den där silverdalern hela kvällen så skulle jag nog ta emot dalerna och motgiftet utan att säga emot."

(Förlåt att det blev så jävla mycket text. Var bara tvungen att skriva en del för att komma in i storyn XD)
Renth Malaan vaknade långsamt till liv. Han var fortfarande dåsig av den lilla rodeon han hade bedrivit med den slummrande kvinnan brevid sig. Han skrattade för sig själv när han föreställde sig hennes min när hon skulle vakna. Men plötsligt kom han ihåg varför han hade vaknat och han stelnade genast till med varje hår på kroppen på helspänn. Det luktade starkt av rök. Någon långt borta skratte hysteriskt och det tydligaste av allt: skrik av fasa som spredsig lika snabbt som elden. Han kaste upp ur sängen och började syndsamt klä på sig sina kläder medans han undrade hur detta hade kunnat gå till. Varför brann det och vem i alla heliga demoners namn var det som skrattade mitt i hysterin. Han plockade på sig sina knivar och spände fast klorna under kläderna. Medans han drog upp den specialbehandlade scarfen ,som alla av hans slag bar under sin halsning, över näsa och mun så kastade han en sista blick på den sovande adelsdamen i bädden. Nog skulle hon få en överaskning alltid. Inte nog med att hon skulle upptäcka att hennes älskade ”Furst Hallard” inte fanns på riktigt, hon skulle också upptäcka att alla hennes smycken, pengar och till och med kläder hade försvunnit tillsammans med honom. OM hon nu skulle vakna igen. Han sparkade upp dörren försvann ut i den rökfyllda korridoren. När han kom till en korsning så han han precis få syn på en väldig alv försvinna in i ett rum där någon skrek hysteriskt. Hade Renths inte haft lite bråttom därifrån så hade han kanske funderat på vem som skrek ”Ditt jävla missfoster” och andra svordommar som skulle få den mest råbarkade sjöbuse att rynka på näsan. Men han var inte i livet på grund av att han brukade stå och filosofera. Han tog trappan till nedervåningen i 5 långa kliv där han stannade upp och såg sig om. Matsalens väggar hade redan börjat svartna och nästan alla bord log omkulvälta. Inom någon minut skulle hela rummet vara övertänt Alla människorna som befunnit sig i lokalen måste ha rusat ut så fort dom upptäckt att huset brann. Rätt åt dom, deras vin smakade förfärligt och ingen av tjänsteflickorna föll honom i smaken. (Den här biten skrev jag utifall ingen skulle orka rädda stonface XD tror inte jag är så exakt och om ni inte gillar den så ignorera allt) Just som Renth var påväg mot dörren fick han syn på en vacker ung flicka som låg utslagen bakom ett bord. När han nyfiket närmade sig henne kännde han stanken av läkemedel av alla de slag som kom från väskan hon hade med sig. Han övervägde en sekund att lämna henne där men läkemedel var en bristvara i hans klan. Hon hade dessutom ett tjusigt halsband men han skulle aldrig hinna plundra henne nu. Med en suck slängde han upp henne på axeln och traskade visslandes ut ur den brinnande byggnaden.

Melek tryckte pistolen hårdare mot lemeons panna.

"Varför skulle jag låta en helt vansinnig, beväpnad galning ombord på ett skepp med mina vänner?" meleks röst var hård och sammanbiten.

"hämta flaskan elnor."

papegojan flaxade snabbt över till lemeons arm, snappade åt sig flaskan och flaxade snabbt tillbaka.
för en sekund förundrades melek över papegojans intelligens.

"hur vet jag att det inte är den här som innehåller giftet?" frågade han och drog tillbaka hanen.

Renth skyndade bort från det infernot och på väg in mot staden med den avsvimmade Gloria fortfarande på axeln. Så fort han kommit till ett gammalt lager han känner till i närheten så kan han plundra kvinnan och sedan försvinna ner i katakomberna. "Med ett sådant fint byte skulle Temal kanske glömma bort att han skulle varit hemma för 2 dagar sen och..." Renth tvär stannade mitt i steget. Han hörde ljudet av klockor som kom närmare. Det var klockorna soldaterna brukade ringa i när det var en brand i staden. Snart skulle Hela torget krylla av soldater och frivilliga brandmän. "Helvete!" svor Renth för sig själv, vände på klacken och styrde stegen mot hamnen istället. Om han bara kunde ta sig ombord på en båt så skulle han kunna ligga lågt tills det hela lugnat ner sig.

Lemeon tittar förvånat på Melek och skrattade. Efter ett misslyckat försök att hejda skrattet fick han fram: "Du har mitt ord, kapten." Han titta knipslugt mot mannen som tryckte pistolen i pannan på honom. "Du är smart kapten, det vet du." Han drog frånvarande några stripor hår ur ansiktet. "Den här tiden då du letar och hittar lås, har du glömt varför du gör det?" Han lade fingret lätt på pipan och försökte förgaves ta bort den ur sikte från hans huvud. "Pengar." Den stora dunsen av en penning pung hördes från marken. "Bara för att vi två hade ett litet otrevlig möte på taket betyder inte att jag vill undanröja just dej ur vägen." Han drog efter andan. "Men Ludret förtjänar att dö, på grund av de synder, hon föddes med och de hon utförde." Han höjde rösten utan att tänka på det. "JAG SÅG HENNE! Sno det förbannade gamla låset.."Lemeon började skaka. "Du ser, kära kapten..." Han lugnade ner sig och log. "Jag behöver låsen minst lika mycket som er, men er, tänker jag inte svindla..." Han böjde sig ner och tog upp pengarna i säcken, då trycket från pipan hade lättat. "Hon tänkte förådda dej och ditt pack, och slänga alla de lås hon hittat i havet, djupt där nere skulle de ligga ostört, tills rosten skulle ätit upp dem och bringat slutet för världen." Den maniska blicken som han hade haft den kvällen började komma tillbax. "hjälp mej hitta låsen och jag kommer att ge en gammal pirat och smugglare vad han vill ha från stad till stad om så är!" Han tryckte guldpåsen in handen på melek och vände sig om, tittade sedan bakåt och tillade. "Flaskan, fjäderfät har." han pekade. "tre gånger om dagen om du vill slippa kronisk stelkramp."

"hon hade redan gett det låset till vår uppdragsgivare."

melek sneglade på pengarna.

"jag litar inte på dig en sekund mer nu än när du stod på taket och betedde dig som en total galning." han sänkte pistolen. "men sålänge du betalar lika galet låter jag dig följa."

Elnor skrek som om någon trampat på honom när melek stoppade tillbaka pistolen i hölstret.

"men jag vill att du ska veta att om du börjar balla ur på mitt skepp, så kommer du finna dig själv på havets botten med en kula mellan ögonen snabbare än du hinner förstå." även nu var hans röst hård och kall. "dock får du själv övertala de andra om varför du ska få följa med. jag ser speciellt fram emot din diskussion med zerrtos."

melek slängde det förgiftade silvermyntet åt en tiggare som skrämt stod i ett hörn.

Lemeon stirrade länge på Melek. "uppdragsgivare?" Sade han häpet. "Var inte....Selene er uppdragsgivare?" Lemeon säckade iihop tungt på marken och skrek av vanmakt. "Heeelvete!" Han stirrade stint på Melek. "Hon var inte er uppdragsgivare och ni har inte gömt låsen någonstans?" Han såg illamående ut. "Det är mer än vad det verkar..." sade han tonlöst och ignorerade resten av vad Melek sade, drog upp ett pergament och läste grubblandes i det ett tag.

(Fuck andvände gabbis konto, kan herr moderator fixa detta lite käckt? XD)

det är bara att kopiera inlägget å kopiera in det i en egen post

Lemeon stirrade länge på Melek. "uppdragsgivare?" Sade han häpet. "Var inte....Selene er uppdragsgivare?" Lemeon säckade iihop tungt på marken och skrek av vanmakt. "Heeelvete!" Han stirrade stint på Melek. "Hon var inte er uppdragsgivare och ni har inte gömt låsen någonstans?" Han såg illamående ut. "Det är mer än vad det verkar..." sade han tonlöst och ignorerade resten av vad Melek sade, drog upp ett pergament och läste grubblandes i det ett tag.

Efter ett tag, då Lemeon hade kollat igenom orden om och om igen. Uppenbarligen hade inte den som skrivit skiten vetat ett dugg om viklet kön eller utseende uppdragsgivaren hade, bara att det var; "En fanatisk och fumdristigt tjuv" och ett tips var namnet selene. "varför skulle jag INTE dra paralellen?" hans ögon smalnade och ögade igenom alltihop igen. "IDIOTER!" Senare såg han en filur, som bar på, verkade det som en av kaptens medlemmar o låsleteriet. Frånvarande, samtidigt som han tittade storögd mot den sällsamma uppenbarelsen, knackade han melek på benen. "DU, kapten." Sade han sakta. "Är inte det där gloria?" Han pekade mot filuren som bar henne på ryggen.

(hur vet du vad gloria heter? XD)

Renth traskade ner för hamnen i jakt på ett skepp med vilket han kunde undvika den brinnande staden i några dagar. Han hade undvikit den skumma typen som uppenbarligen var kapten på skutan han stod framför, och lekaren han tydligen hotade. Dom verkade ha kommit överens om något och nu pekade jycklaren på honom och sa något han inte kunde höra. För att inte verka misstänkt så drog han på sitt bästa flin och travade iväg mot dom. Det skeppet kan ju inte vara värre än dom andra. Även om han inte gillade hur manskapet såg ut. "Goddag kapten, mäster Lekare" sa Renth och bugade sig så gott det gick med den avsvimmade Gloria på ryggen. "Ni råkar inte ha plats på denna vackra skuta för en utmattad resenär och hans förtjusande sällskap?"

(efterforskningar)

Lemeon lade sig an sitt elakaste leende, men sade inget.

Samuel sprang nedför gatan som om gudarna själva var efter honom. Han vände på huvudet och såg över axeln.

"Plikttrogna vakter," muttrade han med förvåning. Närmare ett dussin stadsvakter med dragna vapen var tätt inpå honom. "Det här är profilering!" skrek han högt. "Ni jagar mig bara för att jag är påverkad! Det var bardisken som började förolämpa mig!"

"Och du slog ihjäl en av gästerna!" vrålade en av vakterna tillbaka.

"Han sade att han var min bror och min bror är död!" tjöt Samuel. Plötsligt snubblade han till och stupade rakt in i ett av stånden. Krossat glass och sylt for åt alla hål. Med luften omkring honom osande av svordomar reste han på sig igen. Vakterna var nästan ikapp. Med desperat blick såg han ned över hamnen nedanför och valde ut ett skepp innan han satte iväg igen.

(Så, en början iaf)

"godmorgon själv bäste herrn." svarade melek förvånat till renth.
"jag ser att du räddat en av mina bekanta ur flammorna? Mycket vänligt av er att ta henne tillbaka till mig." sade han bestämt och höll ut armarna mot gloria.
Samtidigt började avlägsna skrik och vaktklockor höras.

"Det stinker tjuvgille fler kilometer från dej gosse!" sade Lemeon barskt och spottade mot Renth. "Stick nu, sådana som du kommer bara med problem" tillade han, omedveten om den uppenbara ironi Hans kapten måste känna.

"ja har samarbetat med tjuvagillen förut." svarade melek med en skarp blick på lemeon.
"ni brukar betala bra och undvika trubbel. Kan du betala så är du välkommen ombord."
Han sträckte ut handen mot renth.

Lemeon stirrade utan förvåning på Melek. "Kapten har sina mörka sidor dåligt gömda i rocken förstår jag..." Muttrade han och reste sig upp. "Nåväl om kapten kan välkomna dej, har jag väl inget annat val... " Han tittade på Renth med uppenbara tvivel. "Välkommen så länge pojk." Han lutade sig fram mot renth och mumlade utan att melek hörde, "Mediciner är lättspårade och trollpackor som denna har mer än ett par gifter i rockär---" Han tysta stämmas dränktes i ett brytalt vrål som kom uppifrån gatan. Han vände sig om med blandad irritation och förvåning.

"mina herrar." sade melek. "ska vi ta och börja göra oss redo för avfärd?"

han hoppades att oväsendet inte var på väg åt deras håll. stadsvakterna och melek hade aldrig kommit bra överens.

Lemeon tittade mot skramlet och drog lugnt två dolkar som han lugnt började jonglera med. Resten av sällskapet tittade häpet på honom med höjde ögonbryn. "Har du aldrig sett en gycklare som tränat förut?" besvarade han deras ansiktsuttryck.

Renth höjde ögonbrynen en aning åt Lemeon innan han fick ordning på sina anletsdrag. Han kände på något vis igen hans röst men viktigare var, hur kunde han veta att han tillhörde tjuvgillet? Och kände kaptenen, som Renth började misstänka som pirat, den medvetslösa kvinnan på hans axel?
"Hahaha!" Tjuvgillet säger ni mäster pajas? En farlig anklagelse i en stad som denna. Och ja kapten, jag såg denna förtjusande dam i ert sällskap på Rosen men när stället började brinna helt plötsligt så låg hon avsvimmad i matsalen. Hemsk historia. Hur som helst, Renth Malaan till er tjänst, (helvet, varför sa han sitt namn för? Nåja, han hade flera.) kringresande köpman. Tyvärr så verkade inte vakterna så glad över mina...tjänster och dom verkar ha missförstått hela situationen med den unga fröken här (Renth räcker över Gloria till Melek) så jag föreslår att vi ger oss av innan det blir några komplikationer. Jag betalar, som ni redan gissade, väl. Rent slänger ifrån sig börsen han tagit från adelsdamen på Rosen till Melek som redan har famnen full med Golria.

(nu blir det lite godmodding, bara så ni vet. Ditt skepp är en slup, pundis.)

Folkmassan skingrades framför Samuel och hans förföljare, som kom allt närmare. Han kom allt närmre skeppet han valt ut. En medelstor slup som bara var några minuter från att kasta loss. En liten grupp stod framför den och pratade livligt. Han sprang förbi dem utan att ägna dem någon närmare tanke och gjorde ett desperat hopp efter slupens akter. Han missade, om än knappt, men lyckades hänga kvar.

"Medborgare!" skrek han och tittade åt gruppen han sprungit förbi. "Jag behöver detta fartyg! Fort!" Han tittade uppåt torget. Vakterna var bara sekunder ifrån. "Jag har pengar..."