Stjärnfortet

Selene slog eld på facklan hon plockat upp ur ryggsäcken och följde efter Melek. De klängväxter som funnits utanför hade även satt sig fast i korridorens tak. Det låg en underton av en sötaktig doft, som påminde henne om de gånger hon flått djur, i den annars instängda och unkna luften.

"Känner du också lukten?" frågade hon oroat. "Far brukade säga att vissa trodde att fortet skyddade sina ägodelar."

"ja... det luktar död."

Melek drog bak hanen på pistolen.

"antingen så finns det massor av döda råttor här inne, eller så finns det fler ingångar hit."

"Det är en massa döda råttor, i sådana fall," sade Selene och grep hårdare om facklan. Lukten vart starkare och starkare ju längre in i tunneln de kom. Med en rysning drog hon sig till minnes en av de historier hennes far berättat. "Det pratas om odöda i trakten, vet du."

Melek stannade tvärt.

"odöda? som i leva-på-levande-kött-odöda?"

"Tja, det förtäljer inte historien," svarade Selene. Hon gav mörkret framför Melek en ängslig blick och förbannade sin egen fantasi. "Men de slår ihjäl folk. Jag har en farbror som prompt hävdade att de byggde möbler av deras offer. Men sedan hade han en olycklig fäbless för svampar i grälla färger också."

"jag tänker då inte bli nån dödsmöbel..." mumlade Melek för sig själv. "beväpna dig själv flicka, så skyndar vi på lite."

Selene drog kortsvärdet ur sin skida och gav det en beräknande blick. Kom det till handgemäng var risken lika stor att hon skulle hugga Melek som den hypotetiska odöda.

"Om jag råkar stoppa den här i dig istället för den som vill förvandla oss till möbler ber jag om ursäkt," sade hon.

"åja, sätter du den i mig så har du nog inte tid att be om ursäkt skulle jag tro."

han kisade in i mörkret.

"håll facklan högre."

"Därför jag gör det i förväg," sade Selene med ett okynnigt leende på läpparna. Hon sträckte upp facklan så långt hon kunde i taket. Hon lyckades knappt kväva ett skrik. Ett lik, en alv såg det ut som, låg handlöst utfläkt i korridoren. Många års spindelväv och torka hade gjort att ansiktsdrag var nästan omöjliga att urskönja. En av händerna hade ett nästan krampaktigt tag om ett lås med tillhörande nyckel. Ett likadant par som hon funnit i klostret. Selene var tvungen att trycka ned en stark impuls att kräkas på plats.

"Ta låset, fort," sade hon och tittade sig ängsligt omkring. "Den där lukten kommer från något färskare."

"jag avskyr folk som varit döda för länge." muttrade melek medans han puttade låset ur likets hand med svärdspetsen.

Melek plockade upp låset från backen och såg sig omkring i mörkret. han snurrade runt ett varv med pistolen utsträckt framför sig.

"nu går vi innan dom andra börjar oroa sig."

"Om de inte blivit köksmöbler redan," muttrade hon och kramade hårdare om svärdshjaltet. "Gå först du."

"hah, prata strunt kvinna, vi hade nog redan märkt om dom råkat ihop med zerrtos." melek skrockade lätt åt sin sinnesbild av hur zerrtos livrädd krossade gående skelett med sina enorma nävar.

När de två kom tillbaks in i den stora salen var både Zerrtos och Gloria borta. Bara lite blodstänk på golvet. Selene frös till i dörröppningen. Svärdet slog i golvet med högljutt skrammel.

"De är borta," sade hon med begynnande panik i rösten.

melek stirrade beskt på blodstänken. Han föste in selene bakom sin rygg och såg sig sakta omkring i salen.

"Inga döda varelser kan ha tagit död på Zerrtos." mumlade han för sig själv. "håll dig lugn flicka."

en iskall kår sprang blixtsnabbt nerför Meleks ryggrad.

Selene snurrade runt och tryckte sig hårdare mot Melek med draget kortsvärd. Dess tyngd fick henne inte att må bättre, helt tvärtom. Möjligheten till strid skickade en sådan grov känsla av äckel längs med hennes rygg att hon nästan kräktes.

"Lätt för dig att säga," muttrade hon. Ett dovt, taktfast dunsande ekade genom salen. Selene pep ynkligt.